Förälder: Fabian fick en käftsmäll av ett annat barn!

Jo, det är sant! Det hände på Andys lekland igår. Vi var där med pojkarna och det var rejält packat med barn. Vi förundrade oss redan från början hur små och stora barn sprang runt utan vuxna i närheten och bröt mot förhållningsreglerna. Och det är helt klart så att vi föräldrar har olika värderingar som vi överför till våra barn. Medan många barn ställer sig i kö och väntar på sin tur, så finns det andra som helt sonika knuffar undan den som har lekredskapet och tar över. Och det är också dessa barn som inte har någon vuxen i närheten. Tyvärr så är det (om man generaliserar) en tydlig kulturell skillnad, som gör att fördomar förstärks. Men man måste intala sig att istället göra skillnad på de som följer regler, och de som inte gör det.

Så är jag då med Fabian och Måns och spelar bandy (alltså inne på Andys). Där är tre andra pojkar som vill spela med oss, så vi börjar spela lite oorganiserat tillsammans. Fabian hinner upp bollen snabbast hela tiden, och jag märker att en jämnårig pojke blir lite sur för det, och rycker Fabian i tröjan när han inte hänger med. Så Fabian stannar upp och tittar på honom, ungefär som "vad håller du på med?" Varpå den här killen ger Fabian en stenhård örfil! Det blixtrar till i mitt huvud och jag tar tag i pojken och ryter: "Vad gör du?" "Var är dina föräldrar?". Det sker impulsivt, och efteråt är jag skakig och känner att jag fått hindra mig själv från att ge tillbaka en örfil, men som tur är så är man rotad med att man inte löser konflikter med våld. Det var så tydligt att den här pojken är uppväxt med att det är så man löser konflikter, och det skrämmer mig. Tyvärr är detta också (om man gör en ny generalisering) ofta kulturellt betingat. Några föräldrar var inte i närheten (inte heller någon personal från Andys). Vad hade hänt om inte jag varit där??

Senare ser jag pojken med sin mamma, som sitter i cafeterian och fikar med någon annan vuxen. Jag berättar för henne vad som hänt, och hon säger till pojken att han ska be om ursäkt, vilket han gör.

Senare när vi kommit hem så verkar det som att Fabian släppt det som hänt, men jag har mycket svårare att släppa det ... Pojken vet att jag står sidan om och väljer ändå att slå! Efteråt leker han vidare som om inget hänt! ... Verkligheten skrämmer mig verkligen ibland...