Sen Fabian fick sin diagnos för ganska exakt ett år sen, så har det varit en känslomässig berg och dalbana. Självförtroendet har pendlat ... vissa dagar känner man sig stark, andra mindre stark. Samtidigt som vi har bearbetat sorgen, så har Fabian gjort stora framsteg i sin utveckling. De många, långa, svåra och enormt energikrävande konflikterna är numera mest ett jobbigt minne (visst har vi konflikter nu också, men inte alls i samma dimensioner). Samtidigt har hans tal utvecklats, han vill vara med på alla aktiviteter på dagis, han har blivit bästis med Måns och han verkar vara ett lyckligt barn. Det går helt enkelt inte att jämföra nu med då.
För någon månad sen gjorde Fabian ett test, på habiliteringen (BUP), för att utreda hans utveckling i förhållande till jämnåriga. Detta gjordes för att kunna fastställa vad vi ska fokusera på i IBT-träningen (intensiv beteendeträning) som vi börjat arbeta med. Resultatet visade att det enda han låg efter i var den talade kommunikationen, så det finns inga misstankar om begåvningshandikapp. Och det är konstigt ... trots att detta är precis som vi upplever det och förväntade oss, så var det en obeskrivligt känsla att få höra psykologen säga det. Och även om Fabian (och vi som finns kring honom) har mycket jobb framför oss, med extra språkträning hemma och på dagis, så finns det ingen anledning att inte tro att han ska komma ikapp sina jämnåriga.
Det jag skulle komma till i detta inlägget var hur tacksamma vi är att vi lever i Sverige, men jag tar det imorgon för nu är det läggedax ... gonatt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar